Jagad!

Jag kan ibland höra dig. Hur du viskar. Häcklar.

Jag känner din äckliga andedräkt mot min hud samtidigt som din doft ger mig kväljningar. 

När jag sitter med huvudet mellan benen och spyr ut dig önskar jag att du faktiskt slagit ihjäl mig. Att du inte tog mig till Akuten utan bara lämnade mig där med mina blöta kläder och brutna revben. 

Minnen, små fragment från en tid som varit men fortfarande till viss del är.

Jag tänker på det ibland då röstläget och ljudnivån förändras. Hur rädd jag blivit för att somna. 

Men så hör jag henne och en värme sprider sig i kroppen, tränger ut dig. Aldrig ska du få göra mig illa igen. Det är slut. Det räcker nu. Jag har fått nog och tänker avsluta denna jakt. 

Jag vill sova utan dig!

Bulldeg är så jävla frustrerande!

Nu orkar jag inte mer. För att kunna se mig i spegeln måste jag få det här ur mig.

Sedan första dagen jag gick in i graviditetsvecka 22 och min kropp fullkomligt exploderade av förändringar, har jag avskytt den precis lika mycket som det finns de som uppskattar en kall öl efter bastun. Under tiden jag hade Felicia i magen hade jag väldigt svårt att acceptera hur min mage växte och min största rädsla var att jag skulle få bristningar på både mage och bröst. Lyckigtvis ute blev dem. Då jag tog första duschen efter att Flisan kommit till världen konstaterade jag att magen var som bulldeg och började stortjuta. Det gör jag fortfarande. Som en femårig flicka står jag i duschen och konstaterar åter igen att min mage är gjord av bulldeg, min rumpa har inga muskler utan endast fett och sedan ben på en gång. Mina bröst som var stora, runda, fasta och fina är kanske inte mindre men mjuka, hängiga och absolut inte fina längre. Jag står på vågen och konstaterar att jag inte väger mer nu än vad jag gjorde vid denna tid förra året men min kropp ser ut att tillhöra någon annan. Den kan inte vara min. För den kropp jag mins var smal och slank. Spenstig och snygg. Inte som nu. En jävla bulldeg! Jag vill inte, vill inte, vill inte!! Kanske att bulldegen är borta då jag vaknar i morgon för nu ska jag lägga mig bredvid den vackraste varelse som jag någonsin sett, luktat på och haft i min famn. Mitt barn, min älskade dotter, min vackra Felicia.

Ett hjärta krossas

Det känns så. Då Felicia är ledsen och jag inte har någon aning om vad felet kan vara. Min kropp blir alldeles tom och jag känner mig precis lika dum och korkad som jag gjort alla gånger det placerats ett oförberett prov framför mig. 

Natten till idag och denna kväll har varit hemsk! Hemsk på så vis att Felicia skrikit och vad än jag gjort har inget lugnat henne. Maten spottade hon ut fast att hon var hungrig. Nappen fungerade inte fast hon envist försökte stoppa in hela handen i munnen. Hon ville inte vara i min famn men heller inte ligga själv. Inte vara i bärsjalen, babysittern eller sängen. Babygymet som annars alltid får henne på andra tankar än att skrika fungerade inte heller. Skrik, skrik och skrik. Min kropp förmedlade tomhet. Slutligen la jag henne i sängen stängde dörren till sovrummet, tog med mig Hugo ut på gården och drack min kopp te. Då jag kom in igen efter kanske tre minuter var Felicia tyst. Nyfiket gick jag in i sovrummet för att se om hon bara tog en andnings paus eller om hon verkligen bestämt sig för att sluta skrika. Häpen är nog rätt ord för vad jag blev då jag såg henne liggandes där i sängen och ha en mycket intresant konversation med tapeten(du kan se den nedan). Hon var grymt nöjd och stank värre än en gamling på ett äldreboende.  Mysteriet löstes både bildligt och bokstavligen och nu sover hon gått med kaninen och en snorig näsa i den stora sängen.

Felicia väcker uppståndelse på restaurang!

Så kom du då till oss du älskade barn,

och grep våra hjärtan med kraft.

Med ens fick allting mera mening,

långt mer än det någonsin haft.

Du ler så du strålar, din själ lyser klar,

Du fångar all ömhet omkring,

små fötter och fingrar, din hud och din doft

så underbart skapat allting.

Idag tog hela familjen en frukost på restaurang Umbra. Då det var dags att rapa Felicia satte jag henne som vanligt mot axeln. Efter en stund hörde jag en dam som avbröt sitt samtal med sin väninna med att säga:

- Nej men se så liten. Väninnan fortsatte:

- Den är då inte gammal. Åh, se på de söta kinderna. Första damen säger:

- Det var det sötaste!

oh så fortsatte de en stund så jag blev nyfiken och undrade vem de talade om. Jag kunde inte gärna vända mig om så jag såg på Tompa med en frågande min och han svarade:

- Det är två som sitter och beundrar Felicia.

och mycket riktigt, bakom mig satt två damer med stora ögon och var helt saliga. 

Förutom frukost på Umbra har jag och Flisan varit hemma hos Cecilia från mammagruppen. De flesta andra mammorna var också där och det var jätte trevligt. Skönt att få känna sig normal och ha någon att tala med gällande barnsaker. Vilka D-droppar man ska ha resp inte ha. Varför man ska eller inte ta rotavac. eller hur länge barnen sover om nätterna samt hur man bäst ger Cuplaton dropparna. Meningslöst småprat för många men något som ger så otroligt mycket. för mig. Att få känna att jag inte är ensam och att det finns fler än jag som funderar på samma saker som jag gör.

På onsdag bär det av till Folkhälsan för att träffa alla mammor och barn igen. Jag måste erkänna att jag ser fram emot det nästan lika mycket som den kommande hösten!!

Jag gör slut!

Det här med magont tycks ha överförts till Felicia! Jag blir faktiskt less på det här nu eftersom att jag haft ont i magen 4 kvällar i rad. Felicia i 2. 

Idag bestämde jag mig för att totalt, helt och hållet, utesluta mjölkprodukter från min kost. 

Ingen mer mjölk,  ost, smör, grädde, glass och div andra mjölkprodukter. Dessutom är sockret även det på väg att ryka! Jag orkar helt enkelt inte ha ont i magen längre. Har haft mina år av magsmärta och det räcker. Idag är dagen då jag gör slut med magvärken och jag tänker inte gå tillbaka till den igen. Jag hoppas bara att jag har tillräckligt med motivation för det hela. Mjölk råkar ju bara vara det bästa jag vet i dryckesväg. Fast å andra sidan så vill jag inte ha en dotter som skrynklar ihop sitt ansikte och drar ihop sig i en svängd form för att sedan spänna  sig så mycket att hon blir blå i ansiktet på grund av smärtan från magen. Nej, nu är det fan SLUT!

Sömnlös i Lemland

Ja, då sover resten av familjen. Själv är jag sömnlös och sitter framför datorn med min nya take away mugg och dricker varm choklad. Tänkte att lite varm dryck kanske gör att jag blir trött. Jag missade på något sätt att räkna in allt socker så resultatet kommer nog inte att bli sömn ännu på ett tag men då har jag ju lite egentid och kan njuta av att det faktiskt är tyst för en liten stund. Inte för att det är mycket livat i form av skrik på dagarna men jag kan endån tycka att det är lite mysigt att vara själv för en stund. Fenomenet "egentid" försvann i samma stund som Flisan valde att komma ut. Men snart är hon så pass stor att hon kan vara hos farmor och farfar i någon timme för att lämna utrymme till ex kvalitetstid med Hugo, klippning av hår och annat som inte är så lätt att göra då Felicia vägrar att vara någon annan stans än i famnen.

I morgon ska en del av familjen fara på hundutställning. Felicia ska åter igen utsättas för saker som folk är allergiska mot i släkten. Denna gång handlar det om just hundar och därigenom deras päls. Troligen har hon inga problem med det eftersom att inget har hänt då käraste Bullit tvättat upp och snyggat till henne ett par gånger men jag vill inte att det utvecklas någon allergi med tiden heller så det är lika bra att utsätta henne för så mycket djur som möjligt. 

Nä, nu börjar det bli kallt att sitta uppe så jag antar att jag har att välja på att starta en brasa eller krypa ner i sängen igen. Det sistnämnda lockar mest!

Dagen då livet förändrades

Den 4 september kom äntligen vår lilla "Knott" till världen och visade sig vara en "Felicia". Dagarna har tagit sig en dramatisk förändring sedan dess. Förut kunde vi sova hela natten och långt in på förmiddagen. Nu är det matning och byte av blöja tre gånger mellan 00.00 på natten fram till 09.00 på morgonen som gäller. Efter det gäller det att snabbt ta en dusch för att därefter få i sig lite frukost och hinna ut med hunden innan det ska matas  och bytas blöja igen. Men jag klagar inte. Det är helt fantastiskt att känna hennes varma kropp mot min och veta att hon, för några månader till, kommer att vara totalt beroende av mig och sin far. Det är också, på sitt, sätt helt fantastiskt att få uppleva dessa blöjbyten och bad.

Min lilla Felicia som jag fattade tycke för där hon låg i en blodpöl mellan mina ben och tog sina första andetag och sina första skrik. Blodig, täckt av fett och helt slajmig men endån på något sätt så fruktansvärt vacker kommer hon sannerligen för alltid att vara min guldklimp. Med undantag från kommande tonår då hon kanske kvalar in som en bronsbit då hon terroriserar men förvandlas till en guldklimp igen då hon sover :)